Årets längsta dag och kortaste natt
Min barndom var inte den lättaste och två av dom som betydde mest för mig är numera änglar i himmelen och jag känner att dom är med mig. Men trots denna smärta måste livet gå vidare. Jag är trots allt stolt över mig själv och allt jag har åstadkommit. Jag jobbar med det jag älskar allra mest och velat göra ända sen jag var liten och kommer alltid att göra. Alla underbara kollegor gör att dagarna blir ännu bättre.
Men när dagen är slut och jag kommer hem så sköljer mörkret över mig igen. Tog jag rätt beslut under dagen, folk tycker säkert att jag är konstig och ingen älskar mig. Självmordstankar gör att min hjärna går på högvarv och jag måste kämpa för att fortsätta leva. Jag är trött på att äta mediciner och vill bara vara normal, gifta sig, få barn och ha ett stort hus med en trädgård som man kan påta i. Jag tvivlar dock på att det någonsin kommer att ske, men man ska aldrig säga aldrig. Hoppas ni alla får en bra midsommar! 🌼
